Vital 70-åring i Köpmanholmen
Fru Tekla Holmström som på söndagen fyllde 70 år, har sedan sitt sjätte år varit bosatt i Köpmanholmen. Hon kan därför betraktas som genuin Köpmanholmsbo, visserligen inte av födsel men av ohejdad vana. Där har hon upplevt sin ungdom, bildat familj, fött och fostrat 7 barn och där njuter hon nu ålderdomens otium, tack vare folkpensionen och fri bostad av Forss A.B.

Hårda tider
Fru Holmström kan f. ö. sägas vara en av prototyperna för samhällets arbetarhustrur från sekelskiftet, då industrialismen gjorde sitt segertåg i bygden. Hon har upplevt den tiden då männen arbetade 12 timmar om dagen vid sågverket — den enda industri som fanns i dåtidens brukssamhälle. Någon fackförening fanns det inte, likaså hade kooperationen te något inflytande. Tack vare det rådande kreditsystemet och att arbetarna oftast var arbetslösa under vintrarna, hade ortens handlande starkt grepp över arbetarna. Nog fick man köpa varor alltid, som nogsamt noterades i handelsmannen kladd, och nog blev man trakterad inne på kontoret - men räkningen kom alltid på vårkanten. — Det är en himmelsvid skillnad nu mot förr, säger fru Holmström.
Boendet
När vi gifte oss 1903 hade vi en bostad om kök och skrubb och där fick vi bo kvar trots att barnskaran ökats till fyra. Till bosättningen skaffade maken en säng på auktion och sedan åkte han in till stan och köpte 4 stolar. Några enkla möbler hade vi förut, kommod förstås, jämte de husgeråd som kompletterade hela bohaget. Maken tjänade 30–40 kr var 14:e dag och med den inkomsten var det inte lätt att klara familjens ekonomi. Men det gick, tack vare att jag "gick borta" i familjer.
Svårt har det varit ibland, fortsätter fru Tekla Holmström. Under förra världskriget var det ju ont om mat och jag minns att vi gick hela milen för att komma över några liter mjölk.
Fackföreningen
Fru Tekla Holmström var gift med den i samhället kände arbetarveteranen Nils Holmström, som avled för några år sedan. Han var en reslig gestalt och utrustad med ett fint intellekt gavs han flera förtroendeuppdrag inom såväl den fackliga som politiska arbetarrörelsen. — Jag erinrar mig, säger fru Holmström vidare, när fackföreningen bildades 1918. Några dagar dessförinnan var jag i tvättstugan, Ryktet om den blivande fackföreningen hade givetvis inte undgått kvinnorna. Mina medsystrar förfasade sig över vad som skulle inträffa — nöd och elände — därest männen skulle gå in i en fackförening. Jag berättade detta för maken, men fick det lugnande och bestämda beskedet att den saken sköter vi själva. Därvid blev det också. Fackföreningen bildades och godkändes även av bolagschefen.
Min make tjänstgjorde f. ö. som kassör i avdelningen i många år och självfallet blev jag indirekt engagerad i hans arbete. I min makes frånvaro tog jag hand om redovisningarna och jag var förstås lite ängslig för att jag skulle göra någon felräkning. Så efter ett årsskifte -- sedan revisorerna reviderat — frågade jag maken hur kassan stämde. "Det fattas 34 öre", fick jag till svar. Förklaringen härtill var den att maken inköpt skrivpapper för samma belopp men glömt att notera detta i kassaboken.
Fru Holmström, som för sin ålder är ovanligt pigg och vital, berättar för signaturen många andra episoder från framfarna år, bl. a. om kooperationens genombrott i samhället, den folkrörelse som betytt så mycket för arbetarklassen. Men detta ges inte plats i denna artikel.
//Bann
Kommentarer till texten om Tekla Holmström
I den ursprungliga texten fanns inga rubriker. I övrigt så är texten helt autentisk.
Tekla hette Ålander som ogift. Av de sju barnen hon fött var det två stycken som dog i späd ålder. Johan som föddes i oktober 1908 blev sju månader. I dödsboken står att läsa att han -"Dog av ett problem med lungorna". Hans lillasyster Britt-Marie som var ett sladdbarn som föddes 1926 i slutet av januari. När hon just fyllt ett år dog hon av lunginflammation.